AVSLUTAD SÄSONG OCH AVSLITET KORSBAND


Jag vet helt ärligt inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg och jag har dragit mig så mycket för att ens gå in här och skriva om det. Inte för att jag egentligen måste men det känns viktigt på något sätt.

Jag skulle ju som ni vet spenderade hela vintern och våren i St Anton för att säsonga. Jag fick 2 magiska veckor som på riktigt var bland det bästa jag gjort och varit med om. Allt var bara så himla enkelt, inga problem alls. Världens bästa boende, ort och kompisar man kom nära. Vi hade precis fått jobb, kommit in i vardagen där och allt som kom med. Det var verkligen som det var för perfekt för att vara sant. Och det var det antar jag. Då livet visar en, som det alltid gör hur snabbt saker och ting kan vända och ger den där käftsmällen som påminner en om det. För den onsdagen, sista åket som dessutom såklart skulle vara en kort, i princip transportsträcka hem, fastnade mina skidor i varandra och jag börja volta ner för backen, skidorna löstes inte ut och i första volten kände jag hur det small till i mitt knä, allt vreds om varv efter varv och den sekunden så vände allt. Korsbandet slets av och jag fick åka ner till sjukhuset i St Anton där dem konstaterade hur det var och hela min värld bara rasa samman.

Allt jag planerat för denna vår, som att jag skulle till Costa Rica för att surfa en längre period direkt när jag kom hem, tid och kurser jag skulle vara på sjöräddningen och allt detta jag ville få gjort innan planen att plugga i höst skulle ske. Allt det bara drogs bort mitt framför ögonen på mig. Den sorgen jag kände i mig när jag låg där på båren i St Anton var något jag aldrig känt innan, trots mycket skit i ens liv innan så var detta något helt nytt för nu låg liksom allt roligt i livet precis framför en och det försvann. Så himla snabbt.

Antar att jag dragit ut på att ens skriva om detta för det var så himla färskt innan, knät har liksom varit prio 2 för allt jag kunnat tänka på är det jag inte får vara med om som skulle vara bland det roligaste perioderna i mitt liv.

Det kommer vara en helvetes lång och tuff period framför mig, det vet jag och mycket sitter i huvudet för att ta sig igenom all rehab och operation som väntar men jag vet också att mitt enda fokus just nu är att bli bra snabbast möjligt och är det något jag ska klara av så är det de.

Jag är som ni nog förstår hemma i Sverige nu och väntar på svar från olika röntgen och hur det blir med operation så det har varit en period av väntan och kommer att bli. Men rehab är igångsatt nu som jag gör 5 gånger om dagen och jag märker stora framsteg varje dag och kan nu halta fram utan kryckor efter 3 dagars rehab vilket är en väldig fördel, för kryckor är inte roligt att hoppa runt med. Men nu är det helt enkelt att ta ett steg i taget och inse att det finns ingenting jag kan göra för att förändra det som hänt och därför är det ingen mening att älta det. Det är helt enkelt bara att blicka framåt och göra något vettigt av denna tiden. Ska se till att ta Fartygsbefäl klass 8 som är ett intyg som behövs för att vara befälhavare på sjöräddningen som jag velat ta, och helt enkelt sysselsätta mig med annat som gör denna vår lite meningsfull iallafall.


Har ju själv sökt runt så extremt mycket i och med denna skadan och är det något man vill läsa när man är med om detta så är det ju tidigare erfarenheter, så det blir väl en ny sorts resa att följa här helt enkelt.

ta hand om er <3

Gillar

Kommentarer

wille
wille,
allt roligt som du planerat kan du fortfarande göra, skjut det framåt någon termin bara. Inte helt ofarligt att åka skidor i alperna, F1-föraren Schumacher fick ju en hjärnskada och kan idag inte ens prata eller röra sig på egen hand pga att kameran på hjälmen slungades in i hjälmen och hjärnan när han föll mot en sten.
wille
wille,
Det måste ha gjort ont 😟 hoppas att skadan läker snabbt och att allt går bra med en ev operation <3
IP: 82.99.3.229

LIKNANDE INLÄGG